Tänkte skriva ännu ett negativt inlägg, men det känns ju lite kört när man nu fått uppmuntringar från sina vänner.

Dagen har inte blivit riktigt så dålig som jag trodde i morse, skadan är kvar men enligt sjukgymnasten så är det inte så farligt.. jag får leva med det några dagar men inget värre. Jag lyckades faktiskt göra 90% av de övningar som jag skulle ändå hos honom.

Har fått en liten glimt av ljus när det gäller praktikplats, vågar inte hoppas något men jag får reda på mer i morgon.

Dessutom hade jag höjt mig ännu ett steg på senaste inlämningsuppgiften, jag är ingen betygshetsare men ett VG är faktiskt inom räckhåll man behöver ju inte gråta över det.

Dock är det den där känslan, den molande känslan, känslan av att man aldrig kan slappna av.
Den ligger där hela tiden, men hjälper inte ett dugg, jag får inget mer gjort för att den finns där, nästan tvärt om. Jag är väldigt nära att hålla med Karin om det där med att sätta mig i ett hörn, blunda för allt och hoppas på att det försvinner.
Det var inte för skojs skull som jag satt i skolan i 6 timmar i söndags, då hade jag inte haft skuldkänslor när jag spelade patiens på datorn.. man borde vara effektivt seriös, för att sedan kunna slappna av, i alla fall på kvällarna. Nu sitter jag här kl 21.30 och känner skuldkänslor för att jag bloggar istället för att skriva på något skolarbete.

Jag är aldeles för inne i mig själv nu förlåt.. en annan gång i ett annat liv kan jag skriva nåt intressant.