Inatt skulle vi fira av någon på ett uteställe på landet. Man var tvungen att ta bussen dit. Jag tror att det var en klass som slutade eller något, var inte så insatt. Tyvärr hade vi inte hunnit förfesta innan så vi såg fram emot en antingen dyr eller nykter kväll. Som tur var så hade jag en kompis med mig som ägde ett kassaskåp som stod utanför klubben. I den förvarade han mängder av ahlgrens bilar.
Under kvällen blev jag i alla fall så kalas att jag höll på att missa bussen hem, det hade ju inte varit så roligt att sova där ute. Tror jag hann med ca 1 min eller nåt.

När jag vaknade så skulle vi resa iväg, ut i friheten och luffa. För det behöver man ta med sig folk. En människa som vi hämtade var en bror, som bodde hemma hos marias mamma, som var blind. Han hade stannat kvar hemma för att hjälpa till. När vi sedan skulle åka så var även min pappa bind och blev väldigt sentimental och påstod att jag alltid hade bott hemma (undermening jag skulle flytta för första gången) och att det var annorlunda med min bror som faktiskt hade flyttat flera gånger. Då intalade jag honom att rent tekniskt sätt så bodde jag faktiskt hemma fortfarande. Jag hade ju ingen fast adress någon annan stans. Då lugnade han ner sig och vi kunde åka.

När vi väl satt oss på bussen så kom diskussionen upp om vi skulle packa i varsin liten väska eller om vi skulle ta min jättestora ryggsäck och skicka runt (jag ville nog egentilgen bara skryta med min väska). Jag blev ordentligt nedröstad och när jag skulle gå och packa min lilla väska fick jag känslan av att bussen skulle gå snart. Frågade busschauffören när bussen gick och han sa: för en minut sedan. Sedan drog han av en rivstart körde iväg i 150 blås, jag fick ett jäkla sjå att ta mig tillbaks till våra sittplatser längst bak i bussen. Otur tänkte jag, nu har jag ju ingen packning med mig. Och jag som inte har råd att köpa allt jag behöver, har ju inte ens ett par bra badbyxor..