Varning kräsmagade undanbedes.

Jag kunde se vingarna glänsa på avstånd när jag närmade mig det sargade djuret. Vad som hade visste bara gud och kråkan.
Tidigare under dagen hade jag en fruktansvärd huvudvärk och jag var inte humant inställd till något levande för tillfället. När jag kom nära djuret såg den på mig med sina djupa svarta ögon och man kunde se skräcken välla upp inom honom. Han hade just gjort ett av sina misslyckade försök att ta sig iväg, men eftersom både vingar och ben var skadade så kunde han endast åstadkomma ett patetiskt sprattlande. Jag såg min chans att göra mig av med all dagens ilska över den gassande solen och det trötta huvudet. Jag gick för att hämta en spade som jag tänkte släcka livslågan i denna gudsförgätna skapelse med. I skjulet hittade jag något ännu bättre, en slägga hade den rätta tyngden och precisionen för att pricka ett fågelhuvud.
När jag kom tillbaka till fågeln hade den hunnit pusta ut och var inte längre lika anfådd, när jag närmade mig den med släggan i handen

usch... så här långt kom jag sen började det vända sig i magen, kanske för att det inte alls är mina tankar utan en fiktiv återberättelse av händelsen. Jag tänkte försöka skriva en historia likt American Psycho av Bret Easton Ellis, men jag har inte vad som krävs..
Det kanske är lättare när det är en helt fiktiv berättelse men när delar är tagna från sanningen får man bara en konsitg känsla i magen och det är ju motsatsen till orsaken till den här bloggen.
Jag fattar inte hur han kunde skriva en hel bok på det här sättet, man måste vara ganska twisted i hjärnan för att skriva något sånt.

Dagens boktips: Putte i blåbärsskogen av Elsa Beskow.

Gonatt