För några sommrar sedan vikade jag på en förskola här i staden, för övrigt ett av de softaste extrajobben jag hade. Speciellt när det var vackert väder och barnen lekte själva utomhus.
Tillbaka till fåglarna, en dag kom den några barn och sa att en fågel hade fastnat och jag upptäckte att det var i ventilationen, det fanns ingen annan väg ut för den stackars lilla fågeln än genom gallret mellan mig och honom. Till slut lyckades jag hitta ett bra verktyg så jag kunde bända isär gallret och fågeln flög ut, räddad från en säker död. Ett liv räddat.

Igår var det dags för mig att ta tillbaka det livet...  Grannen kom över sent på kvällen och frågade om inte vi vågade hjälpa en stackars "skadeskjuten" skata som inte kunde gå. Jag erbjöd mig, så farligt kan det väl inte vara det är ju för en bra sak, den stackars fågeln lider ju bara ändå.
Jag gick ut för att ta mig en titt på den stackars fågeln som visade sig vara en kråka. Den kunde varken gå eller flyga utan hoppade fram på vingarna. När jag stod bredvid den så låg den helt still och flåsade efter en flaxtur.
Jag bestämde mig för att ta på mig uppdraget och gick för att hämta ett tillhygge, När jag väl tillbaka med en slägga, en spade och två påsar var det som att det satte sig en klump i halsen, typ som när man ska hoppa från en hög höjd eller liknande. Det satt långt inne men jag tror att det handlar om att ha rätt inställning för att klara det psyikiskt. Jag bestämde mig för att det var för kråkans bästa, den hade ändå inte överlevt natten och då hade den fått lida mer. Om jag hade använt kråkan för att ta ut mina aggresioner över t.ex. den huvudverk som jag haft hela dagen, då hade jag inte kunnat leva med mig själv.
Uppdraget gick bra, mer detaljer behöver jag inte lämna ut, och nu kunde grannen sova gott på natten.

Ironiskt nog träffade jag den andra grannfrun i trapphuset i morse, hon berättade att ambulansen hade varit här i natt och hämtat hennes man, som är väldigt gammal och dålig. Jag vägrar se sambandet...