För några sommrar sedan vikade jag på en förskola här i staden, för övrigt ett av de softaste extrajobben jag hade. Speciellt när det var vackert väder och barnen lekte själva utomhus.
Tillbaka till fåglarna, en dag kom den några barn och sa att en fågel hade fastnat och jag upptäckte att det var i ventilationen, det fanns ingen annan väg ut för den stackars lilla fågeln än genom gallret mellan mig och honom. Till slut lyckades jag hitta ett bra verktyg så jag kunde bända isär gallret och fågeln flög ut, räddad från en säker död. Ett liv räddat.

Igår var det dags för mig att ta tillbaka det livet...  Grannen kom över sent på kvällen och frågade om inte vi vågade hjälpa en stackars "skadeskjuten" skata som inte kunde gå. Jag erbjöd mig, så farligt kan det väl inte vara det är ju för en bra sak, den stackars fågeln lider ju bara ändå.
Jag gick ut för att ta mig en titt på den stackars fågeln som visade sig vara en kråka. Den kunde varken gå eller flyga utan hoppade fram på vingarna. När jag stod bredvid den så låg den helt still och flåsade efter en flaxtur.
Jag bestämde mig för att ta på mig uppdraget och gick för att hämta ett tillhygge, När jag väl tillbaka med en slägga, en spade och två påsar var det som att det satte sig en klump i halsen, typ som när man ska hoppa från en hög höjd eller liknande. Det satt långt inne men jag tror att det handlar om att ha rätt inställning för att klara det psyikiskt. Jag bestämde mig för att det var för kråkans bästa, den hade ändå inte överlevt natten och då hade den fått lida mer. Om jag hade använt kråkan för att ta ut mina aggresioner över t.ex. den huvudverk som jag haft hela dagen, då hade jag inte kunnat leva med mig själv.
Uppdraget gick bra, mer detaljer behöver jag inte lämna ut, och nu kunde grannen sova gott på natten.

Ironiskt nog träffade jag den andra grannfrun i trapphuset i morse, hon berättade att ambulansen hade varit här i natt och hämtat hennes man, som är väldigt gammal och dålig. Jag vägrar se sambandet...

Jag hittade en krönika på aftonbladet kvinna (fråga mig inte hur jag hittade dit.) skriven av Lisa Magnusson. Och tänkte för första gången på aftonbladet att det här var ju faktiskt intressant. Hon skriver om oss 80-talister som har fötts in i en värld där "Vi inte har behövt kämpa för något, så inget har något värde". Kanske detta förklarar min attityd under skolåren att aldrig göra mer än nödvändigt, jag behövde ju inte det jag kunde ju tillräckligt mycket. Kanske gör det inte det alls för jag vet ju att många klasskamrater har varit riktiga eldsjälar både för skolan och för fritidssysselsättningar, medan jag mest har tagit det lugnt och gjort det som passar mig. Jag har ändå inte blivit bortskämd, jag har hjälpt till hemma och inte fått ALLT jag pekat på även om jag är ensambarn å var kommer detta ifrån?

Hon fortsätter med en mening som träffar en riktigt öm punkt hos mig:

"Nej, mänskan är ett flockdjur. Hon vill ha en plats och en uppgift, hon vill känna sig behövd, annars blir hon deprimerad."

Jag vill minnas mig själv filosofera vid en sisådär 17 års ålder. Jag visste redan då att jag var "den där snälla killen" och jag hamnade i kompisfällan var jag än vände mig. Jag tänkte att om jag bara får hitta någon att ge all min snällhet till så kommer världen att bli en mycket lättare plats att leva på. Sagt och gjort, ett år senare träffade jag mitt livs kärlek, nu är vi gifta och om några dagar har vi två barn. Två barn som behöver mig och ser upp till mig.

Det sista jag reagerar på i Lisas krönika är meningen:
"i skvallertidningen stod det att Angelina inte tycker om det biologiska barnet eftersom det inte är nån överlevare utan liksom bara fötts in i välstånd. Så otacksamt, så bortskämt är barnet att det blir svårt att älska det."

Det första jag reagerar på är: hur kan man inte älska sitt biologiska barn?
Det andra jag funderar på är: gäller detta oss 80-talister? Är vi så vana vid välstånd att vi inte bryr oss om att vara seriösa, att jobba för att nå någonstans, att ha några mål? OM det stämmer, kan det gå att ändra på den här inställningen utan att ta hjälp av psykolog? Kan man ändra sin personlighet? Behöver man ändra?
Alla dessa frågor..

Jag rekomenderar alla 80-talister och andra med för den delen att läsa krönikan den rörde mig i alla fall.

detta inlägg räknades som lite för negativt och publiceras efter vänliga veckan är slut, skrivet den 19/3 -08

Jag tror minsann att komiker har mindervärdeskomplex när det gäller skådespeleri, att de inte skulle vara lika bra som de som är skådespelare "på riktigt". Idag har jag sett två exempel på detta.
1. Henrik Schyffert håller på att repetera en strindbergpjäs tillsammans med Torsten Flink och Elin klinga. I ett av sina blogginlägg säger han att "Jag känner mig som en liten blöt vante som blir släpad efter en 18-hjuls lastbil nerför Autobahn när jag spelar med dom här två" Ok, en komiker som känner att han inte kan skådespela. Men han kan ju jag har sett honom i nile city ;) men det kanske inte räknas som riktigt skådespeleri.
2.Anders Jansson känd från hipp hipp som t.ex. karaktärerna Tiffany Persson och Morgan Pålsson ställde upp på en intervju med Filmkrönikan ikväll för att prata om sin nya film "Morgan Pålsson - världsreporter" I intervjun nämner han att "Vi ser oss inte som skådespelare i den aspekten, vi kan ju inte de teknikerna" Även här har vi sett Komikern gå in i roller som denne Pålsson och Tiffany Persson. Är inte det skådespeleri? Nej det är ju också bara humor...??
Är inte skådespeleri att gå in i rollen som en annan person? Oavsett om det är komedi eller någon annan form.
Jag tänker inte gå in djupare i ämnet men om någon har en kommentar så dela med er....

Nu känns det som att jag har det svart på vitt, ett flockdjur mår inte bra ensam. Har haft så mycket folk kring mig hela helgen så när jag kom till jobbet igår så deppade jag ihop totalt så fort jag stängde in mig på rummet, själv.
Trodde i min vildaste fantasi att det var bakfyllan som satt kvar fortfarande, men nu förstår jag, det var ensamheten.
Anledningen till att jag kommit till denna uppenbarelse är att jag hade samma känslor i morse som när jag kom till jobbet igår, men istället för att sätta mig på mitt rum så begav jag mig ut och träffade lite folk, snackade lite skit, snackade lite jobb. Och nu känner jag mig på topp igen.
Ska bara se till att jag inte fastnar här i ensamheten för länge nu...

Jag föll i min egen grop.. Det var ju bara att googla i fem min så hittade jag en bra förklaring. Någon brud som skrivit en hel uppstats om användningen av portfolio. Så här skriver han:

"Ordet portfolio är engelskt och kan delas i två latinska ord, portare som betyder att bära
och folium som betyder blad eller papper. Förr i tiden samlade hantverkare, konstnärer
och artister på detta praktiska sätt ett urval av sina alster, ett bra sätt att sedan kunna visa
sina talanger och förmågor." (Castiglioni Delgado, 2006)

Jag anar att folio i portfolio kommer från binderiets folio som är den största storleken på en bok, över 35cm. Brukar inte portfolios vara ganska stora? sen är bara frågan vad ordet port härstammar ifrån och vad det innebär i sammanhanget. En helt egen tolkning är att det kan vara en port/öppning/dörr till de verk som man har skapat.

Snälla upplys mig

Hittade ett politisk åsikt test hos Linsu, var ju tvungen att göra det också. Det är roligt att jämföra sig med andra.

Här är mitt resultat


Känns som att det är väldigt svenskt och ligga i fyrkanten nere till vänster. Vi är lite sånna allihopa. Skönt i alla fall att man hamnade i andra änden från George W.

När jag var liten tyckte jag om att färglägga monster i svart och rosa.

Är det en skräckingivande färgkombination?

Det är väldigt populärt med fonder i utvecklingsländer nu för tiden. Även etiska fonder har blivit väldigt poulärt, man gör reklam för att man inte investerar i vapenindustrin.
Utöver detta så ligger bojkotten av OS i Kina som ett mörkt moln över idrottsvärlden. Det skrivs en hel del om organisationer som är mot att OS ska hållas av ett land som inte praktiserar Demokrati och andra anledningar som jag inte har riktigt koll på.
Ni kanske anar var jag är på väg...
Kom idag att tänka på de Kinafonder som är väldigt populära. Varför hör jag ingen protest mot dem? Är det jag som inte lyssnar tillräckligt noga? eller borde man inte fundera på att sluta investera i fonder som investerar på etiskt tveksamma marknader? Men där är det något annat som spelar in. Folks personliga besparingar. Det är ju jättebra att investera på en utvecklingsmarknad, och fonder är ju ett relativt säkert sätt, till skillnad mot aktier. Om folk kan tjäna pengar, och det dessutom är på något som händer på andra sidan världen, då är det helt ok.
Nu ska jag inte kasta sten i glashus, jag har ju placerat min pension i Kina.. hmm..  illa..

Jaja, tillbaka till arbetet

Friskolebranschen i Sverige har vuxit till en miljardindustri. Sex av de största aktörerna tjänade tillsammans över 150 miljoner kronor förra året, visar SvD Näringslivs granskning.

VA? hur blev 150 miljoner en miljardindustri???

Kan någon förklara det där med omsättning? nu tack.

Stora Enso ska lägga ner sitt pappersmassabruk i Norrsundet. Anledningen de uppger är en brist på råvaror som kommer att uppstå när ryssland höjer sin exportskatt. Därför lägger de ner en fabrik med 325 anställda i Sverige för att jämna ut utbud och konsumption. Otur för de anställda men det är ju business, eller?

Motargument
-Norrsundet är en liten ort, med ca 1000 invånare vilket innebär att var tredje kommer bli arbetslös.
-Fabriken visar positiva siffror, de uppskattar vinsten till 200 miljoner kronor.
-Det är dyrt att lägga ner en fabrik, notan kommer att hamna någon stans runt 500 miljoner kronor.

Dessutom är de stenhårda med att de inte vill sälja bruket, vilket inte skulle lösa några problem. Fabriken skulle ju förbruka lika mycket ved även om den hade en annan ägare.

I Finland har 1100 arbetare fått gå från Stora Ensos fabriker, där har det gått så långt att Tarja ­Halonen vägrade att dela ut ett kvalitetspris till företaget i protest.

Som företag, borde man se till sitt sociala ansvar och lösa problemet på ett annat sätt?

Jag anser att ett företag som inte tar sitt sociala ansvar är som en kändis, sångare eller skådespelare som vägrar se sig själv som en förebild och tror att de kan göra vad som helst utan att någon apar efter. De stoppar huvudet i sanden och tror att de gör det bästa för sig själva, när de egentligen gräver sin egen grav.

Kommentarerna på e24 säger
-att man borde börja ta mer inhemsk ved då medelåldern på ettt fällt träd idag är 100år

Borde inte det kännas som en bra sak att träden får stå kvar i den miljösituation vi är i nu?

- att politikerna borde komma med handlingar för att försvara den svenska industrin istället för medkänsla.

Svårt, statliga rättepinnar eller inte? Hur mycket ska företagen få bestämma själva? Dessutom så är det ju inte så att företaget flyttar utomlands, det läggs ju bara ner.

I den första artikeln finns det 50 kommentarer, tänker i läsa dessa, har ju faktiskt skolan att tänka på också. Men jag måste säga att det är en väldigt intressant debatt. Vi kan förmodligen inte påverka beslutet, men vi kanske kan förstå det om vi får tillräckligt mycket information.

Den här låten gick många gånger på repeat när jag gjorde lumpen för några år sedan, var en av killarna som var helt fast i den, och han smög undan varje ledig stund vi hade och drog på den på sterion.
Råkade höra den på datorn, och tänkte bara skriva att jag kan den utantill.
Sen kom jag på vad fruktansvärt inaktuell den låten är. Det finns nog inte många låtar som har handlat om ett ämne som är totalt omvänt på två år.
Idag vill alla var du köpt din tröja, det måste vara så, varför skulle annars 10.000 bloggare visa upp dagens outfit och faktiskt få många besökare. Det måste ju ligga något bakom.
Det finns t.om. tjejer på gymnasiet som tjänar stora pengar på att blogga om sin dagens outfit. Tänk om jag hade haft den möjligheten när jag gick i gymnasiet. Ja vi lever i en crazy värld..
Nu(läs några vecka sedan) har de börjat med julprydnader och pepparkakor på ICA/IKEA och andra stora butiker, vi lever i en crazy värld.. suck..

Klockan är 20.40 kväll och jag sitter på bussen på väg hemåt till min familj, thåströms fan fan fan spelar i lurarna när jag plötsligt inser en sak.
Efter jul kommer jag att lämna ljungby bakom mig, livet som student är slut på riktigt. Dags att flytta tillbaka hem, bli en familj på riktigt igen. Men hur går det med alla kompisar?
Senast jag hade flertalet kompisar hemma gick jag på gymnasiet. Det var fyra år sen. För lite mindre än fyra år sen hade i stort sett hela gymnasieklassen flytt stan. Vad ska man göra sen då?
Jag har ju en liten men tapper skara kompisar som bor kvar hemma, men kommer det räcka för mig? Jag är ju ett flockdjur, älskar att ha mycket folk omkring mig, helst hela tiden. ?Jobbet? kan man ju inte lita på heller, kommer ju inte ens att jobba i samma stad som jag bor.
Det här blir tredje gången på fyra år som jag lämnar ett riktigt tajt gäng med kompisar(Lumpen emellan). Borde inte detta slita väldigt mycket på en person? Kanske inte så konstigt att man känner sig splittrad ibland. Ska detta bli punkten då mitt liv börjar fungera på riktigt? En fast punkt, ett hem, en familj. Jag kommer att sakna skolan och staden, även fast man gång på gång spytt galla över den.
Det man mest kommer att sakna är kompisarna. Jag tror aldrig (man ska aldrig säga aldrig) att man kan komma folk lika nära i arbetslivet som man gör i skolan/lumpen. Det finns nog alltid lite av den där rivaliteten. Sen är det det där med folk som går på universitet/högskola, jag vill verkligen inte vara dömande men folk med liknande intressen/mål/livssyn har lättare att umgås.

Fuck, det är nästan så att jag fäller en tår i min ensamhet här på bussen när jag tänker på er i klassen, jag hoppas verkligen inte att det går likadant den här gången som med de andra kompisarna jag lämnat. Hoppas att vi kan hålla kontakten.

Till alla på ITGY + KB04/05 ?Fast jag inte sett dig på dig så länge tänker jag på dig ibland, det var nånting som fastnade på mig nåt som aldrig mer försvann, fan fan fan det skulle vart du? Nu tar jag paus för helgen, vi hörs nästa vecka.

Nu kan man inte låtsas längre, inte hoppas på fler beachvolleymatcher, säsongens sista golfrunda är fömodligen spelad. Nu är hösten här. Lika kylig, men frisk som varje år. Träden tar på sig höstjackan och fåglarna sjunger på sista versen inför det som borde vara en vinter. Vi håller tummarna för att det blir en riktig vinter i år, är så fruktansvärt trött på dessa slaskvintrar, snälla låt Matilda få uppleva en riktig vinter, så hon också kan se tillbaka på bilder o säga, kommer ni ihåg när jag var liten... Men det kanske är för mycket att hoppas på den globala uppvärmningen förstår mer än bara klimatet i sin framfart.  Oj, det blev lite offtrack. Men nu ska jag gå till skolan o lära mig hur man hjälper de största företagen att bli ännu större så de kan släppa ut ännu mer gifter i atmosfären. Paradox? Vem vet, alla måste ju leva på någonting, synd att det ofta blir på bekostnad av miljön.

När jag var liten gjorde min föräldrar någonting snällt för mig, de lät mig börja spela ett instument.
Ok, det var fiol jag spelade, inte högst upp på häftighetsskalan men det var det man fick välja på den skolan jag gick. I alla fall om man skulle börja redan i ettan.

Tyvärr så uppskattade jag inte det här så mycket som jag borde och när jag skulle börja sexan så fick jag bestämma själv om jag skulle fortsätta eller inte. Tyvärr så valde jag att sluta och har inte tagit upp något instrument efter det, har gjort ett par halvhjärtade försök med gitarr men det slutar alltid bara med att jag spelar samma låt om och om igen.

För några veckor sedan var jag och hälsade på min farmor och hon erbjöd mig en bortgången släktings gamla fiol, va kul tänkte jag, man kanske kan ta med den hem och försöka lite, se om takterna sitter kvar.

Det var dumt gjort, nu står den där i ett hörn, ostämd och påminner mig om misstaget jag gjorde en gång när jag valde att sluta med instrument.

För när ska man egentligen öva på en fiol när man är pappaledig? Det är ju inte riktigt en aktivitet som man kan göra när barnet sover, när man bor i en tvåa.

Någon som har ett bra tips när man ska stämma en fiol?