Varning kräsmagade undanbedes.

Jag kunde se vingarna glänsa på avstånd när jag närmade mig det sargade djuret. Vad som hade visste bara gud och kråkan.
Tidigare under dagen hade jag en fruktansvärd huvudvärk och jag var inte humant inställd till något levande för tillfället. När jag kom nära djuret såg den på mig med sina djupa svarta ögon och man kunde se skräcken välla upp inom honom. Han hade just gjort ett av sina misslyckade försök att ta sig iväg, men eftersom både vingar och ben var skadade så kunde han endast åstadkomma ett patetiskt sprattlande. Jag såg min chans att göra mig av med all dagens ilska över den gassande solen och det trötta huvudet. Jag gick för att hämta en spade som jag tänkte släcka livslågan i denna gudsförgätna skapelse med. I skjulet hittade jag något ännu bättre, en slägga hade den rätta tyngden och precisionen för att pricka ett fågelhuvud.
När jag kom tillbaka till fågeln hade den hunnit pusta ut och var inte längre lika anfådd, när jag närmade mig den med släggan i handen

usch... så här långt kom jag sen började det vända sig i magen, kanske för att det inte alls är mina tankar utan en fiktiv återberättelse av händelsen. Jag tänkte försöka skriva en historia likt American Psycho av Bret Easton Ellis, men jag har inte vad som krävs..
Det kanske är lättare när det är en helt fiktiv berättelse men när delar är tagna från sanningen får man bara en konsitg känsla i magen och det är ju motsatsen till orsaken till den här bloggen.
Jag fattar inte hur han kunde skriva en hel bok på det här sättet, man måste vara ganska twisted i hjärnan för att skriva något sånt.

Dagens boktips: Putte i blåbärsskogen av Elsa Beskow.

Gonatt

För några sommrar sedan vikade jag på en förskola här i staden, för övrigt ett av de softaste extrajobben jag hade. Speciellt när det var vackert väder och barnen lekte själva utomhus.
Tillbaka till fåglarna, en dag kom den några barn och sa att en fågel hade fastnat och jag upptäckte att det var i ventilationen, det fanns ingen annan väg ut för den stackars lilla fågeln än genom gallret mellan mig och honom. Till slut lyckades jag hitta ett bra verktyg så jag kunde bända isär gallret och fågeln flög ut, räddad från en säker död. Ett liv räddat.

Igår var det dags för mig att ta tillbaka det livet...  Grannen kom över sent på kvällen och frågade om inte vi vågade hjälpa en stackars "skadeskjuten" skata som inte kunde gå. Jag erbjöd mig, så farligt kan det väl inte vara det är ju för en bra sak, den stackars fågeln lider ju bara ändå.
Jag gick ut för att ta mig en titt på den stackars fågeln som visade sig vara en kråka. Den kunde varken gå eller flyga utan hoppade fram på vingarna. När jag stod bredvid den så låg den helt still och flåsade efter en flaxtur.
Jag bestämde mig för att ta på mig uppdraget och gick för att hämta ett tillhygge, När jag väl tillbaka med en slägga, en spade och två påsar var det som att det satte sig en klump i halsen, typ som när man ska hoppa från en hög höjd eller liknande. Det satt långt inne men jag tror att det handlar om att ha rätt inställning för att klara det psyikiskt. Jag bestämde mig för att det var för kråkans bästa, den hade ändå inte överlevt natten och då hade den fått lida mer. Om jag hade använt kråkan för att ta ut mina aggresioner över t.ex. den huvudverk som jag haft hela dagen, då hade jag inte kunnat leva med mig själv.
Uppdraget gick bra, mer detaljer behöver jag inte lämna ut, och nu kunde grannen sova gott på natten.

Ironiskt nog träffade jag den andra grannfrun i trapphuset i morse, hon berättade att ambulansen hade varit här i natt och hämtat hennes man, som är väldigt gammal och dålig. Jag vägrar se sambandet...

Slogs av en plötslig lust att skriva av mig mitt i torsdagdsnattsdisken.

Portugal av Christian Kjellvander kommer upp på winamps playlist och som så många gånger så drar jag mig till minnes när jag först presenterades för hans musik.

Det var våren 2006 och han var ute på sin releaseturne för Faya, Maria var gravid men inte väldigt tjock, vi bodde i ljungby och hade åkt en sväng in till Växjö med några kompisar för att  shoppa loss.
Då ringer en kompis som bor i växjö och undrar om vi vill följa med på konsert samma kväll (så har jag för mig att det gick till) med en kille som hette Christian Kjellvander.  Det ringde en liten klocka för mig och Maria men det var inget vi lyssnade på. En av medresenärerna från Ljungby visste däremot vem det var och tyckte att det var en väldigt intressant ide. Det var bara två små problem, biljetter och någonstans att sova. Eftersom konserten var sent på kvällen. Sovplats lyckades vi lösa ganska snart  med att vi alla sov i växjökompisens lilla student 1a (totalt 4 pers). Biljetter såldes i skivbutiken på storgatan i växjö. När vi kom in dit visade det sig att det fanns tre biljetter kvar och vi slog till efter lite tvekande. Tyvärr var det en kompis som inte fick någon biljett men han propsade på att han inte ville gå ändå och åkte hem själv i bilen som vi tagit dit..


När det väl drog ihop sig till konsert så visade det sig (för oss som aldrig varit på kafé de lux) att det var en liten liten klubb. Scenen var så liten att musikerna fick trängas för att få plats, men det var en kanonmysig atmosfär. Förband var en liten kille som sjöng några låtar som han själv komponerat.. kommer inte ihåg vad han hette. Men han fick i alla fall vara med och spela med Kjellvander när han väl kom in på scenen. Eftersom den lilla killen var så kort jämfört med den något längre Christan plus att han hela tiden sneglade vördnadsfullt på sångaren så gav det en lite komisk uppsyn.

När Huvudnumret började spela blev jag helt såld.. Jag vet inte om det var atmosfären, bandet, musiken eller bara den softa Christian, förmodligen den underbara blandningen, men från den stunden har han varit en av mina absoluta favoriter. Ett tag lyssnade jag inte på någon annan.

Under konserten var det ett fan som var lite väl förfriskad. Och han var nog ett ganska stort fan för jag kan svära på att han kunde alla texterna i nyktert tillstånd. Den här kvällen var dock så inte fallet. Han sjäöng hellre än bra och vissa gånger sjöng han både före och högre än Christian. Till slut tröttnade sångaren när killen dessutom sjöng fel ord i texten, han stannade upp mitt i en låt och sa några väl valda ord till den berusade killen. Allt han sa kommer jag inte ihåg men jag kommer ihåg slutklämmen "jag vet ju inte om vi är släkt eller nåt, men jag hoppas verkligen inte det" Varpå han fortsatte där han hade slutat. De flesta tyckte att det var en lite fyndig kommentar för att sätta dit killen, de flesta utom min kompis från växjö. Hon blev minst sagt irriterad, men vi andra märkte inte det förrän efteråt. När vi andra kom ut och var helt exalterade efter konserten visade hon bara en sur min. "Sådär behnadlar man inte sina fans" menade hon. Jag tror aldrig hon riktigt kom över den där kommentaren jag vet att hon har stört sig på den långt efteråt i alla fall.

Och jag vet inte, men det är väl kanske balansen som måste upprätthållas, blir en frälst måste en annan tappa tron. Jin o Yang typ..

Oj, nu drog texten iväg och tiden också.. nu måste jag diska klart innan jag somnar vid datorn..

Gonatt

men nästan...



Nu har jag klarat av disken i alla fall.. En sak som är skönt med disk är i alla fall att har man en gång diskat så behöver man aldrig mer diska igen.. eller?